Dala-Floda är sina byar
I snart hundra år har Dalarna varit ett turistlän och många tror nog att vartenda hörn av landskapet är genomtröskat av turismens gräshoppssvärmar. Men så är det inte och särskilt uppåt Västerdalarna behåller landskapet ännu många hemligheter. De flesta passerar väl Dala-Floda utan att märka mycket mer än ICA och bensinmacken, fastän de förhoppningsvis bromsar in och besöker hemslöjdsbutiken vid stora vägen eller äter en thailändsk rätt på restaurang Pönkun. Och kanske ser de i alla fall en skymt av den fantastiska kyrkbron av trä över Västerdalälven.
Men byarna, på ömse sidor om älven, missar de allra flesta. De ligger ju så undangömda! Därför blir långväga besökare häpna när de väl träder in i dessa levande byar: Där vid Flosjön är det backiga Syrholen, där till och med hönsen har ett övergångsställe, och de röda husen ligger tätt kring värdshuset som plötsligt blir synligt. Eller radbyn Hagen, som sträcker ut sig längs älven ända bort till Wåhlstedts, där bonderi, textilverksamhet och numera till och med cirkus pågår. Och ännu fler byar finns, där tiden till det yttre tycks ha stått stilla. Den största sevärdheten i Dala-Floda är därför Dala-Flodas byar, med alla deras hus och härbren, väl bevarade av traktens alla snickartraditioner. Det är dessa byar som utgör den lustgård som Linné talade om när han reste förbi här en gång.
Under gångbron över älven, där diktaren Tomas Tranströmer en gång skrev en dikt, flyter forsrännarna förbi på sommaren och i skogarna, mellan myrarna, gömmer sig urgamla, grånade ängslador. På hembygdsgården blickar man rakt ner i ett svunnet gammelsverige och på den årliga Komidsommarfesten fylldes en av byarna, Holsåkern, med tusentals människor och numera Kofestmarknaden i Kyrkbyn.
På en byväg kommer ett barn cyklande. Vid en fors står en tankfull fiskare. På en ö i älven råmar kor. Och en trana trumpetar på en åkerlapp.
Dala-Floda är inte bygden som Gud glömde - utan bygden som Gud sparade.
